- EVELINA SANDBERG

då var söndagen redan här alltså, vart försvinner tiden?

fredagen bjöd på 3 rättersmiddag med korridoren och igår körde jag.. all in typ.
först var jag och linn hos vedrana i klassen, jätte roligt och jätte trevligt verkligen!
sen drog vi till kåren och shakade lite, ganska kass musik bara, men ..det var trevligt!
vid ett drog jag linn och maria mot pizza stället och tröck i oss pizza för heeeela slanten och pratade om allt och ingenting.

vi kom in på ämnet " hemmakär" och maria berättade att hon är extremt hemma kär och älskar att vara hemma.
jag berättade att jag är nog tvärtom, ta det inte fel nu, jag älskar att vara hemma, men bara för ett kort tag, annars börjar jag klättra på väggarna.

jag är nog mer åt de äventyrliga hållet, jag älskar att resa, träffa nya människor och känna av känslan att man lever lite " on the edge" liksom.
inte för man behöver leva " on the egde" för man bor någonannanstans, men ni förstår nog vad jag menar.

är nog heller ingen " mamma och pappa" människa, måste också tillägga där även att det är inte så att jag inte tycker om att vara med mamma och pappa, för det tycker jag om, MEN jag trivs så himla mycket bättre på min egen hand och ta hand om mig själv ( även fast det är skönt att mamma lagar mat till mig när jag kommer hem)


på senare dagar här nere så har jag fått små panikångesttacker, kan inte sova, svettas oerhört mycket, skakar i kroppen och det känns som jag ska dö vilken minut som helst.
jag vågar inte somna för jag tror att jag kommer dö i sömnen.
så här har jag ALDRIG haft förut, och det är lite läskigt.
jag vet inte riktigt vart det kommer ifrån, kanske är det undermedvetet, kanske är det för jag är stressad? kanske är det för jag inte alls trivs här längre, jag vet inte.
som tur är flyttar jag hem om en och en halv månad.

måste också få ta upp min enorma " impulsivitet" ( är det ett ord? ifall inte, så uppfann jag det just nu, okey?"
jag vet med mig att jag är extremt impulsiv av mig, när jag kommer på något så vill jag det till 200 % och kör all in för att få göra det, inget kan stoppa mig.
tänker inte så  mycket på konsekvenserna, inte för det blivit några stora konsekvenser av det jag gjort hitills, men.. nångång måste ju vara den första.

MEN vad försöker jag komma fram till egentligen?
nej jag orkar inte skriva mer, vi tar det en annan gång, okej?